Mattias krönika: Hur vi skapar grund för prestationen och vikten av det sunda samtalet

Efter en helg fylld av handboll på alla nivåer – från Hellton Cups yngsta spelare till engagerade debatter i digitala forum – växer reflektionerna kring vad som egentligen driver sporten framåt. Mitt i glädjen, passionen och de starka känslorna blir det tydligt att utveckling, utbildning och ett sundare samtalsklimat är avgörande för handbollens framtid.

Bästa handbollare,

Uppfylld och inspirerad av handboll på alla nivåer, känner jag att handbollskonsumtionen för egen del just nu når sin kulmen och genererar oändligt mycket intryck, massor av tankegångar och positiva reflektioner och inte minst underlag till krönikeskrivandet i en omfattning som gör att jag får slita lite för att begränsa mig. Risken är annars uppenbar att krönikan skulle byta skepnad och istället ta formen av en novellsamling om jag skulle ägna alla aktuella ämnen en balanserad dos av min personliga betraktelse. Helgen som just har passerat fylldes av några timmar med livehandboll när Hellton Cup gick av stapeln här i Karlstad, där de yngsta klasserna fick min största uppmärksamhet. Älskar att se föryngringen i vår sport och alla former av fokuserat stegräknande, laginterna tackramsor och dansanta uppvärmningsritualer i det hörn av korridoren där det för tillfället är minst trängsel. Rejäla helgdoser handboll även via några timmars poddlyssnande som sällskap på helgpromenaderna, någon timme med någon särskilt viktig match via handbollplay, en dos soffsittande framför Viaplay och pågående VM samt självklart lite allmänt slösurfande på Profixio för att se hur det går i alla matcher. Någon titt även i webbmedia för att följa de senaste artiklarna och så en stund då och då på X för att se vad som debatteras som mest där. Jo, det blev en rejäl dos av denna älskade sport och det är verkligen fantastiskt att följa på alla möjliga nivåer.

Gemensamt för alla sammanhang är dels glädjen och passionen för sporten, men inte minst alla känslor som engagerar och skapar åsikter kring prestation och resultat. Där är det på gott och ont ingen skillnad mellan åsikterna på X, läktaren på P10-matchen eller åsiktsvädrandet i olika medier. I min förra krönika berörde jag Sverigecupen och hur Handbollförbundet Väst ser på den. Går vi sedan in på åsikter och debatt, så finns det en hel del man kan ta del av när man läser igenom olika medier. Nostalgi och dåtidsromantik får fritt spelrum när det tävlas i beskrivningar om hur mycket bättre det var förr och hur mycket roligare tävlingen var när olika landskap tävlade mot varandra. Jag har verkligen inga problem med att förstå känslan av att frammana minnen av nervkittlande drabbningar som ägde rum mellan rivaliserande distrikt och att det fanns en kul tävlingsnerv för läktarfolket. Poängen som flyger helt förbi är att Sverigecupen i grunden inte är en tävling, utan en del av spelarutbildningen och till 100% till för ungdomarna som spelar.

Vi i Handbollförbundet Väst har valt synsättet att vi vill att så många som möjligt inom givna ramar (ekonomi, utbildningsnivå, kvalitet, etc) ska få chansen att uppleva Sverigecupen och att det allt annat överskuggande målet är att ge fler spelare chansen till mer inspiration och fina minnen. Självklart skulle vi i Handbollförbundet Väst kunna göra en smart toppning genom att dra ner till minimalt antal lag och via den vägen spetsa till nivån. Till de lagen skulle företrädesvis välutbildade killar och tjejer från namnkunniga klubbar kvalificera sig, och sannolikt samspelta som de är skulle möjligheten för Handbollförbundet Väst att ta med sig segerbucklor hem till kansliet öka. Priset vi alla skulle betala skulle vara en ännu tydligare urbanisering av handbollen och över 100 ambitiösa ungdomar som skulle gå miste om minnen för livet.

"Om någon undrar så står jag tveklöst för att idrotter och matcher går ut på att vinna, det hoppas jag har framgått av alla mina krönikor. Det som är viktigt är dock vägen dit och hur vi skapar grund för prestationen. Ju fler som får bättre utbildning och får testa mer handboll mot utmanande motstånd, ju bättre grund bygger vi"

Kan vi sedan addera inspiration och incitament att fortsätta längre, så är hela sporten vinnare. Med dessa reflektioner och utsvävningar så var det magiskt att läsa utvärderingarna från alla som deltog i Sverigecupen för Handbollförbundet Väst. Det var det överlägset bästa året sett till betyg och feedback, och det säger mig att vi har gjort något riktigt bra. En stor eloge till alla instruktörer, förbundskaptener och ledare som gjort det här möjligt. Nu finns det en ännu starkare grogrund av växande talanger för satsande föreningar och lag att få framtida skördar från. Summerat så är det väl ganska enkelt. OM det är ännu fler som är ännu mer nöjda, och betygen är bäst någonsin så var det sannolikt inte bättre förr ur målgruppens perspektiv.

När det gäller de debatter som just nu pågår, så kanske jag förenklar i överkant men jag tror vi måste värna mycket mer om det sunda samtalet och att verkligen anstränga oss för att göra skillnad på sak och person. Samhällsklimatet visar tydligt på ett uppskruvat tonläge, och den enklaste vägen till att framföra sin åsikt verkar vara att vara ännu mer tonstark eller komma med ännu hårdare argument. Som ordförande tar jag emot olika varianter av mejl och ibland är de ganska hårda i tonen. På läktare och i hallarna verkar det ibland tävlas om vem som kan vara hårdast och tuffast, och nivån blir ibland nästan absurd. Jag tror att om vi ska vända den här trenden som absolut inte bara gäller handboll och idrott, så måste vi verkligen värna om det goda samtalet och det sunda i att kunna ha olika åsikter utan att det blir personligt. Det går att framföra kritik utan att vara respektlös och det går att ta emot synpunkter utan att man upplever sig förminskad som människa. Det är den viktigaste pusselbiten i allt ledarskap och om du ska få en annan person att utvecklas, så behöver du först skapa förtroende nog för att vederbörande tar till sig av din information. Kan vi hjälpas åt så alla bli lite bättre på det?

Av alla handbollskonsumtion på sistone, så ska jag avslutningsvis dröja mig kvar vid ett av EHF arrangerat webbseminarium som handlade om mental hälsa inom idrotten med svenska bekantingarna Jennie Linnell och Ljubomir Vranjes som föredragshållare. Jag satt bänkad och uppkopplad framför datorn, eftersom det verkligen är ett ämne som engagerar mig. En av mina stora passioner inom idrotten handlar ju om prestationspsykologi, mental rådgivning och att skapa positiva prestationsmiljöer. Jag vill direkt säga att mental rådgivning är till för friska individer som vill bli bättre, och inte för att behandla de som mår dåligt. I det sistnämnda krävs annan kompetens. Det jag däremot är helt övertygad om är att fler idrottare och kanske i synnerhet unga idrottare, skulle må så mycket bättre i sin prestationsmiljö om vi jobbade mer aktivt med mental rådgivning och om prestationspsykologi var lika självklart på tränarutbildningar som speltekniska detaljer. Det går dessutom hand i hand med mina tidigare rader om det sunda samtalet. Det borde vara alla ledares självklara plikt att i alla moment reflektera över hur man får varje individ i truppen att må bättre och därmed kunna prestera mer. Jag är helt säker på att handbollen varje år slarvar bort ett stort antal ambitiösa talanger bara för att vi helt enkelt inte ser dem och därmed inte bekräftar dem tillräckligt mycket för att de ska känna lust och motivation nog att gå på nästa träning eller sats ytterligare en säsong.

Stort tack för att du har orkat läsa såhär långt. Ibland bubblar hjärtat och hjärnan över av allt som berör för stunden, och denna gång blev en utmaning att avgränsa.

Mot oändligheten, och vidare!

Mattias Nord, Ordförande Handbollförbundet Väst.